Härjedalspartiet

Partiet för oss som vill bo och leva i Härjedalen

Härjedalspartiet kritiserar Sverige i ett brev till sekretariatet för Konventionen om biologisk mångfald i Montreal angående genomförandet av konventionen.

Härjedalspartiet stödjer Konventionen om biologisk mångfald och anser att arbetet med artiklarna 8(j) och 10(c) ska utgå från objektiva grunder och tillämpas fullt ut i hela landet. Konventionen ska tillämpas för alla lokala kunskapssamhällen med kulturbärare av traditionell kunskap.

I det södra fjällområdet handlar det framförallt om att uppmärksamma den ursprungliga fjällbondekulturen och fäbodbruket med hållbart sedvanebruk och traditionell kunskap. Det handlar också om att säkerställa utmarksbetet som bedrivits i det södra fjällområdet sedan förhistorisk tid och att bevara de lantraser som använts och formats vid extensiv betesdrift i skog och fjäll. Härjedalspartiet anser att dessa åtaganden i konventionen som rör miljö, kulturarv, livsmedelsförsörjning och långsiktigt hållbar utveckling inte enbart ska fokusera på i huvudsak rennäringen på det sätt som sker i Sverige.

Läs mer: Härjedalspartiets brev till Konventionen om biologisk mångfald i Montreal nedan.

I brevet ifrågasätter Härjedalspartiet varför Naturvårdsverket och andra svenska myndigheter begränsar det viktiga arbetet med konventionen till att i princip fokusera endast på rennäringen.

Vidare kritiserar Härjedalspartiet att myndigheterna missgynnar och prioriterar bort fjällbondekulturen, fäbodbruket och utmarksbetet med tamboskap i det södra fjällområdet.

Detta handlar också om en vidare problematik för landet då det även berör grundläggande existensfrågor för många olika lokala kunskapssamhällen i alla delar av Sverige.

Myndigheternas agerande medför att stora värden på den svenska landsbygden förbises och förringas. Det gäller som exempel även skärgårdsjordbruk, kustnära fiske, nordisk jaktkultur, skogsjordbruk, den skogsfinska kulturen samt de samiska gårdsbruken – alla bärkraftiga lokala försörjningssystem utifrån sina kulturhistoriska grunder.

Utan erkännande och utan konstruktiva insatser från de nationella myndigheterna förtvinar och försvinner mycket av kulturell och biologisk mångfald som hänger ihop med traditioner, lokala kunskapssamhällen och ursprungliga brukarkulturer.

Härjedalspartiet betraktar detta närmast som en urban norm som förringar och kuvar den mångfaldiga landsbygd som byråkratin inte förstår sig på och inte kan hantera. Den mångfaldiga landsbygd som byråkratin utifrån ett historiskt grundat kolonialt förhållningssätt inte anser sig ha någon nytta av – längre.

Följden blir att Sverige går miste om stora värden. Värden av betydelse för samhällsutveckling, livsmedelsproduktion, levande kulturarv, kulturell identitet, traditionell ekologisk kunskap, livskvalitet och inte minst arbetstillfällen. Samt att vidmakthålla den biologiska mångfald som på längre sikt vi alla är beroende av.

Hur länge ska den undermåliga förvaltningen av detta ansvarsområde fortgå genom Naturvårdsverket och andra svenska myndigheter?

Ska inte hela Sverige leva?

Varför gör inte regeringen en bättre insats?

Konventionen omfattar alltså även hänsynstagande till och säkerställande av hållbart sedvanebruk och traditionell kunskap som förvaltas av urfolk och lokala samhällen i historiskt beprövade sociala och ekologiska system. Detta formuleras i artiklarna 8(j) och 10(c) samt i det uppföljande arbetet med konventionen inom Aichi-mål 18.

Centrum för biologisk mångfald i Uppsala har arbetat med dessa frågor.

Aktuell beskrivning av detta kunskapsområde ges genom nedanstående tre skrifter. Den senaste med mer utförlig lägesbeskrivning, konkreta behov och konstruktiva förslag på insatser:

- Utredning av status och trender rörande lokal och traditionell kunskap i Sverige. CBM skriftserie 39. Naptek, Centrum för biologisk mångfald, Uppsala.(2009)

- Hur bör Sverige genomföra artiklarna 8j och 10c i syfte att uppnå Aichi-mål 18 i FN:s konvention om biologisk mångfald? - Ett uppdrag från Naturvårdsverket 2013 CBM skriftserie 83. Centrum för biologisk mångfald, Uppsala (2014) - Vägar framåt för några svenska myndigheters implementering av konventionen om biologisk mångfald och lokal och traditionell kunskap av betydelse för biologisk mångfald CBM skriftserie 95. Centrum för biologisk mångfald, Uppsala (2015).

Den biologiska mångfalden har alltså även i Sverige formats genom människans bruk av landskapet under årtusenden. En stor del av vår biologiska mångfald är beroende av traditionellt brukande baserat på gammal kunskap som överförts från generation till generation. Regeringen har vid flera tillfällen betonat att det är viktigt att Sverige tar hänsyn till lokal och traditionell kunskap eftersom det har betydelse för hållbart nyttjande och bevarande av biologisk mångfald. Man har gjort bedömningen att de som kan ha sådan kunskap i Sverige kan vara jord- och skogsbrukare, samer, fäbodbrukare, skärgårdsbönder, fjällbönder, skogsbönder, skärgårdsfiskare och insjöfiskare, jägare och hemslöjdare. Det ska även noteras att detta gäller både vild mångfald och domesticerad mångfald; de traditionella lantraserna, såsom fjällko, klövsjöfår, nordsvensk häst och lappget, medflera

Ansvarig myndighet i Sverige

Naturvårdsverket är ansvarig myndighet. Läs mer på deras webbplats.

Konventionens internationella sekretariat

Konventionens utveckling och genomförande leds och följs från ett internationellt sekretariat i Montreal. Läs mer: Arbetet med konventionen: http://https://www.cbd.int/

Konventionen om biologisk mångfald

Härjedalspartiet vill tillämpa Konventionen om biologisk mångfald fullt ut även för fjälljordbruk och fäbodbruk
Mångfalden av biologiskt liv är en förutsättning för liv på jorden. Den biologiska mångfalden är nödvändig för att möta den växande befolkningens behov av livsmedel och andra behov. Det finns stora hot mot dessa förutsättningar och det utgör bakgrunden till FN:s konvention om biologisk mångfald. Det handlar alltså om både miljö och utveckling. Konventionen antogs i Rio de Janeiro 1992 och även Sverige har ställt sig bakom denna.



Härjedalspartiet verkar för att utveckla en levande landsbygd samt att bevara den kulturella och biologiska mångfalden också i vårt eget land.

Olle Larsson, Härjedalspartiet 

Härjedalspartiets brev till Konventionen för biologisk mångfald

Ref: SCBD/NP/VN/JS/DM/85188 (2015-132)

Dr Braulio Ferrerira de Souza Dias

Insändare om bygdemedel.


Bygdemedel från Lossenmagasinet


 

Sjön Lossen utgör i dag ett magasin om 500 miljoner kubikmeter vatten som kommer alla kraftverk nedströms i Ljusnan till godo. Första fulla regleringsåret var 1962, och denna reglering medförde en höjning av vattennivån med 24 meter. Projektet dränkte byn Valmåsen och folket tvingades lämna sina gårdar som revs för att marken skulle utgöra botten i detta jättelika vattenmagasin. Den ersättning som betalades till gårdsbrukarna var inte särskilt väl tilltagen, det räckte med nöd och näppe till att uppföra ett nytt boningshus på annan plats. Då ska man komma ihåg att man lämnat en gård med kreatur, betesmarker och utmarker i form av skogskiften etc.


Vad är då bygdemedel?


Bygdemedel är en domstolsbestämd ersättning till berörd bygd av ett vattenföretag och betalas av kraftindustrin. Bygdeavgiften ska ersätta skador som inte ersatts på annat vis och tillgodose allmänna ändamål för den bygd som berörs.


Vad är då berörd bygd?


Länsstyrelsen yttrar i en skrivelse till regeringen 20 februari 1964 angående ansökan om vatten och avloppsanläggning vid Hamrafjället att ”Det kan i övrigt ifrågasättas om detta företag är beläget i bygd, som beröres av Lossens reglering”. I ett annat ärende 1967 står det att ”Länsstyrelsen anser att tilldelning av regleringsmedel icke bör ske till Tänndalen och Bruksvallarna då varken Tänndalen eller Bruksvallarna ligger inom bygd som berörs av Lossens reglering”. På senare år har bygdemedel från Lossenregleringen gått bland annat till Lillhärdal, Vemdalen och Ytterhogdal. Frågan är om beslutsfattarna överhuvudtaget reflekterat över skadereglering och vad som är berörd bygd av Lossens reglering.



Härjedalens kommuns bygdemedelsfond för näringslivsändamål.


Fyrtio procent av bygdemedlen från Lossen fonden hanteras numera av Härjedalens kommuns bygdemedelsfond för näringslivsändamål.


Enligt en artikel i Länstidningen 17 juni 2013 anser Tännäs byalag och Härjedalens fornminnesförening att kommunen använder bygdemedel för att täcka underskott i kommunala projekt. En intressant fråga är hur kommunen jävsmässigt kan hantera kommunala och icke kommunala ansökningar som står mot varandra när de behandlas inom bygdemedelsfonden?


Faktum är att Tännäs och Ljusnedal är de byar som närmast är att betrakta som berörd bygd då dessa är belägna vid Lossens vattenmagasin. Bygdemedlen har spelat en viktig roll för föreningarna i västra Härjedalen, tack vare dessa medel har man kunnat göra investeringar som annars varit omöjliga. Dock ska berörd bygd prioriteras och man ska inte behöva stå med mössan i handen och försvara ansökningar som är viktiga för bygden. Medlen för 2013 har kommunen använt till infrastrukturen i Funäsdalen och tätat hålen i budgeten för bl. a. parkeringshuset, inga pengar blev över till övriga ändamål i bygden. Trots protester från föreningslivet till de styrande i kommunen tog man åter igen ett beslut 2014 att använda alla medel till infrastrukturen i Funäsdalen. Senare under försommaren kan man läsa i tidningen att kommunens överskott är 20 miljoner. Hur skulle det vara om kommunen betalade tillbaka lite av de pengar som man ”lånat” ur bygdemedelsfonden?


Detta är ett exempel på hur medlen från Lossenfonden i mitt tycke missbrukas. Hur medlen fördelas från övriga fonder som exempelvis Grundsjön och Svegssjön har jag i dagsläget ingen kännedom om. Det är förövrigt viktigt att vi på landsbygden ser till att säkra ersättningar från vind och vatten och övriga naturtillgångar som lämnar vårt landskap . Bolagen gör stora vinster på landsbygdens bekostnad. Härjedalspartiet är emot att stora vindkraftsparker etableras i fjällvärlden, här i norra halvan av Sverige har vi all den energi vi behöver. Det är i städerna och södra delarna av vårt land som de behövs mera energi i form av ström, då borde vindkraften byggas närmare dessa för att slippa energibortfall p.g.a. långa ledningar. När det gäller ledningsnäten så är dessa redan fullbelastade från Norrland och för att kunna transportera mera energi söderut så måste dessa byggas ut, så frågan är om detta är ekonomiskt försvarbart. Om de ändå kommer till nyetableringar skall 3% av värdet på elproduktionen gå tillbaka till bygden.


Per-Anders Tapper


Härjedalspartiet



Insändare om rovdjurspolitik. 


Rovdjurspolitiken får inte göra det omöjligt för landsbygdens folk att bo och verka i Norrlands kulturbygder. Om det finns skäl att Sverige ska bidra till att bevara vargen som art kan det ske i hägn.


 


Vi som bor på landsbygden ska ha ett avgörande inflytande på våra livsvillkor. Varje bygd som är berörd av rovdjur ska få folkomrösta på lokal nivå om framförallt vargens närvaro.


 


Propositionen Hållbar rovdjurspolitik är bra, men inte tillräcklig. Ökat regionalt inflytande för Viltförvaltningsdelegationen får inte stanna vid ökad makt för länsstyrelsen.


 


Även rovdjurspolitiken måste in i ett helhetsperspektiv. Det saknas konsekvensanalys för påverkan på övrig biologisk mångfald och ekosystemen. Många arter, både växter och djur, missgynnas av alltför stark prioritering av rovdjuren. Vargen är inte utrotningshotad globalt, men det är fjällkon, rödkullan, lappgeten och flera andra lantraser. Många rödlistade arter behöver betande mular i skärgårdar, skogar, fjäll och på fäbodar.


Vilka följder och konsekvenser får rovdjurspolitiken på lång och kort sikt för människor, kulturer och näringar på Skandinaviska halvön?


Sverige stödjer konventionen om biologisk mångfald, där artikel 8j handlar om bevarande av arter i sin rätta miljö samt om traditionell folklig kunskap, lokalsamhällen och sedvänjor. Det får inte stanna vid åtskillnadspolitik där främst renskötande samers angelägenheter uppmärksammas – vi är många fler som bor och verkar, sedan urminnes tider, i dessa trakter.


 


Olle Larsson


Härjedalspartiet


 


Insändare i TH 12 december 2013